Björnmötet

Berättat av Fia, syster och älgjägare i Stockfors jaktlag

På väg ut på älgjakt denna lördag morgon traskade jag 200 m upp mot en hyggeskant. När jag kom fram var det lätt att smyga i den mjuka mossan. Jag fick en känsla att jag inte var riktigt ensam och tyckte jag såg björnspår. Spår efter björn kan man ibland inbilla sig att man ser på grund av att respekten för detta stora rovdjur kan bli till ett gissel. Det är brist på bär i skogen, men just här finns det både blåbär och lingon. Hit kunde jag åka och plocka lingon när vi avslutat jakten. Kom upp på mitt pass, hittade en hög spjutig sten lämplig att luta sig mot ställde ner ryggsäcken och satte mig tillrätta. Hunden var släppt på sök och spänningen är alltid på topp de första minuterna. Började spana mig omkring och ser att något kommer emot mig i skogkanten, det såg ut som en älgkalv. Gör mig redo och sitter tyst och väntar. Vinden var bra, jag gav ingen vittring ifrån mig. Efter ett par minuter när älgkalven närmar sig ser jag till min fasa att älgkalven var en björn. Björnen var då ca 35 meter ifrån mig. Helt ovetandes om mig närmar den sig med nerböjt huvud och har fullt upp med att äta upp sig inför vintersömnen. Jag satt fortfarande tyst och stilla och funderade på vad jag skulle göra. Avståndet blev kortare och kortare. Då ställde jag mig upp och gick bakom stenen tog fram jaktradion och anropade lite viskande till min närmaste passgranne som var 1 km bort. Inte för att han kunde hjälpa mig men det kändes lite tryggare att höra någons röst.
Han hörde mig inte det gjorde inte heller björnen som nu var på 25 meter ifrån mig. Jag gjorde ett nytt försök till anrop och fick nu kontakt. Jag frågade honom vad jag skulle göra, han tyckte jag skulle skjuta. Men läget var inte enligt regelboken, inte stort träffläge på en frontbjörn. Men det var nog inte det svar jag önskat. Nu hade björnen stannat upp och tittade mig rakt i ögonen. Med hjärtat i halsgropen och skakiga armar drabbades jag av det man kallar björnfrossa. Väntade att något skulle hända fortsatte att titta på björnen och ser hur han ställer sig upp på bakbenen med ramarna högt upp i luften. Från att vara en vanlig björn på alla fyra blev den enorm när den reste sig upp. Sekunderna var långa när man är oviss om vad som ska hända. Ska den komma emot mig eller blir den rädd och springer? Stod beredd med både vapnet och jakt radion. Då vände den sig om och sprang iväg. Jag förstår att med den hastigheten hade man knappt hunnit osäkra om den valt att springa mot mig. Jag stod kvar bakom stenen till dess att hjärtat hade hamnat på plats, ytterligare två timmar tvingade jag mig kvar på passet funderande om det skulle komma någon fler björn. Det första mina jaktkamrater frågade mig var det en hona eller hane. Och jag vill poängtera att det var det sista jag tänkte på att kolla i det läget. Frågan är hur man könsbestämmer en björn i en sådan situation. Jag får rysningar när jag läser detta men det är naturligtvis en upplevelse som jag aldrig glömmer. / Fia